Introduktion

Allmänt / Permalink / 0

Idag ska jag gå bredvid på mitt gamla jobb. Eller ja, det är mitt första jobb som jag ska komma tillbaka lite till nu. Jag jobbade där fram tills för ett år sedan. När jag blev sjukskriven och sedan skulle komma tillbaka till jobbet så valde min chef att plocka bort mina pass på det här jobbet för att kunna börja lugnt på ett och samma ställe. Men nu när jag har gått upp i tjänst så ska jag återigen få några pass i månaden på detta ställe. Jag ser faktiskt fram emot det, även fast jag kopplar det till ett "jobbigt ställe", precis som jag gjorde med min andra arbetsplats när jag skulle tillbaka dit. Och det är pga att när jag sist var där så mådde jag så jäkla dåligt och automatiskt så blir det att man kopplar till senaste känslan på just det stället. 


Men samtidigt så är jag väl medveten om att hjärnan luras. Bara efter idag så kommer jag veta att det inte alls var stället som var jobbigt utan det var ju mitt mående :)

Så från och med 1 september kommer jag återigen jobba på 2 ställen :)

Nu ska jag fixa klart min lunch, magen kurrar ;)


Mycket kan hända på 1 år.

Allmänt / Permalink / 0

Idag är det 1 år sedan mitt liv vände. 


För 1 år sedan vaknade jag upp med världens ångestattack, visste inte att det var det då, utan jag trodde på allvar att min sista dag var kommen. Jag hade såna bröstsmärtor så jag knappt kunde röra mig, mina händer, armar, ben och fötter domnade samtidigt av. Jag hade turen som hade Martin hemma just den dagen. Efter drygt 3 timmar ringde vi till 1177 och hon sa till mig "du ska inte ringa hit med dom symtomen utan det är 112 som gäller direkt". Sa till henne att jag kunde ju ta en varm dusch först för att se om det gick över och då bad hon om att få prata med min sambo. Ja där efter ringde Martin 112. 

Ambulansen kom och tog EKG och puls och jag fick någon tablett ifall att det skulle vara en propp någonstans. Pulsen var skyhög och jag trodde mitt hjärta skulle lägga av när som helst. Jag hade runt 120 i vilopuls. Och då hade jag ändå lugnat ner mig lite pga tryggheten av kunniga människor i min närvaro. 

Vi fick åka med in till akuten. Där tog dom ytterligare ett EKG och lite blodprover. Efter att ha mått så fruktansvärt dåligt i en väldigt lång period så önskade jag att det kunde vara en propp eller något annat som gick att åtgärda så att jag kunde få må bra igen. Men inga fel på mig inte, mer än ångest. 

Jag hade börjat äta en ny medicin som kunde göra så att jag blev ännu sämre under en kort period. Men det hjälper tyvärr inte att veta det när man är i det skicket som jag var i då.

När vi kom hem så bestämde jag mig. Jag kände att det fanns verkligen inget som kunde få mig ur det jag befann mig i. Jag orkade inte må sådär en dag till. Sa till Martin att jag skulle köra en runda och det gjorde jag också, först körde jag till min mammas jobb för att träffa henne en sista gång och sedan körde jag och fixade dom saker som jag behövde för att kunna avsluta mitt liv.

Jag var verkligen i en liten bubbla där allt kändes så lugnt på något märkligt sätt. Genomförde jag detta nu så skulle jag aldrig mer behöva känna det jag känt så länge nu.

När jag kom till platsen som alltid annars är folktom, så var där såklart två husbilar. Men jag förstod att dom snart skulle åka eftersom som knackade på min dörr och frågade vart det fanns någon camping i närheten. Så jag bestämde mig för att vänta ut dom för att inte "banga" mitt beslut. 

Jag satt där i timmar.. och äntligen skulle dom köra... trodde jag. Dom ställde sig istället bara bakom min bil. Nu började jag känna ilska över dessa människor och började förbereda mina saker. Jag pratade även med Martin för jag ville säga hejdå. 

Helt plötsligt kommer 4 polisbilar snabbt inkörande på det område jag var på och då brast allt för mig. Jag blev så arg och det enda jag fick fram till poliserna var hur jävla dum i huvudet Martin var som ringt dit dom för att stoppa mig. Ni som känner mig vet att jag kan älta saker ;) Dom körde in mig till piva, jag hade alltså inget val och det är jag så tacksam för idag. För livet kunde bli ljust igen, det visste jag ju inte då, men jag vet det idag. 

Jag blev helt ärligt "ner drogad" inne på piva. Och det var nog det bästa som kunde hända mig. Bryta det där mönstret som var fyllt med ångest, slippa känna något och bara va. Jag sov mig igenom dagarna och det var så skönt efter att ha haft sömnstörningar i över 1 år. 

Tillslut satte dom såklart ut massa medicin för att jag skulle komma tillbaka till verkligheten och lära mig hantera detta själv. Det har tagit lång tid. Jag vet inte hur många olika mediciner jag åt under den perioden. Jag hade dropp dagligen under 2 veckor och sedan fortsatte jag med samma medicin i tablettform. Under 5 veckor var jag inskriven på piva och avd 19. Trots att det fanns fina och härliga människor som var inlagda där som jag lärde känna så vill jag aldrig någonsin mer hamna där. 

Under ca 6 månader hade jag inte mina barn alls. Det var ett eget beslut men det betyder inte att det inte var jobbigt för det. Det var riktigt smärtsamt och det är det nu med varannan vecka när dom är hos sin pappa. 

Idag är jag ju såklart helt medicinfri med tanke på min graviditet. Men snart börjar jag med mina antidepressiva igen eftersom att jag inte alls är "mogen" för en värld utan lite hjälp. Jag är helt enkelt för känslig för det fortfarande. Och jag gör det mest för bebisens skull eftersom det inte är bra för den om inte jag mår bra.

Ja, 1 år senare, står vi här fortfarande tillsammans med mer ordning än någonsin i vår familj och förhållande. En gemensam liten bebis ska snart sluta vår cirkel ❤️

Och kom ihåg, man är aldrig ensam. Men däremot kommer man alltid stöta på personer som inte har förståelse för hur illa man egentligen kan må. Folk tror man överdriver för att det inte syns.. och jag kan pinsamt erkänna att jag själv har varit den personen, men idag vet jag bättre av egna erfarenheter..

Trevlig helg ✨

23/8

Allmänt / Permalink / 0

Idag har jag hämtat hem ett babygym till bebisen. Superfint och billigt, därför är det redan införskaffat 😊 Kan visa bild på det senare.


Igårkväll åt jag och Martin pizza och tog det lugnt. Jag var förbannat trött som vanligt och vi somnade tidigt. Vi hann dock med en runda till Thomas men det blev inte så länge. Jag önskar att denna trötthet försvinner snart. Det är jobbigt både fysiskt och psykiskt... Känner mig som en zombie hela dagarna.

Jag har kommit fram till att jag fortfarande inte kan göra något samma dag om jag ska jobba, det blir för strängt för mig och slutar med att jag bryter ihop. Tror det är dags att börja med dom antidepressiva snart, helst för några dagar sedan egentligen. Det tar emot lite fortfarande, därför drar jag ut på det, men jag är ändå väldigt medveten om att jag inte borde dra ut på det mer, känner igen mitt mående för väl nu... Ska försöka hålla ut till mitt nästa besök på öppen vården för att prata igenom det en gång till bara. 

Jag har precis ätit lite lunch och mitt begär fick ta över och bestämma idag så det blev ris med bea-sås och en del salt på det 😁 att något så enkelt kan vara så gott 😉

Nu ska jag vila så jag orkar med att jobba sen. Vi hörs 😁


Till top